Åbo Akademis bibliotek

Gustav Fröding föddes den 22 augusti 1860 på Alsters bruk i Värmland. Hemmet var musikaliskt och vittert men fördystrades genom sjukdom. Fadern var till lynnet mycket melankolisk och led av lungsjukdom, och när Gustav föddes, hade modern redan angripits av en så svår sinnessjukdom, att hon måste söka vård på en anstalt under den närmast följande tiden. Redan under sin skoltid hade Fröding hunnit att göra sig i ovanligt hög grad förtrogen med äldre och yngre svensk vitterhet. Och intresset för skönlitteratur—inländsk såväl som utländsk—lämnade ej mycket håg och tid kvar för öfriga studier vid universitetet i Uppsala, där Fröding år 1880 inskrevs som student. Han förde aldrig sina studier fram till någon examen, och efter fyra år övergav han Uppsala och återvände till Värmland. Han blev efterhand mer och mer reguljär medarbetare i Karlstadstidningen, där han 1886 erhöll fast anställning som litteraturanmälare, kåsör och referent. Med undantag av de perioder, då han på grund av tilltagande nervsjuklighet måste söka sanatorievård, tillhörde Fröding Karlstadstidningens redaktion till 1896. År 1891 utgav han—med mycken tvekan—sin första diktsamling "Guitarr och dragharmonika", som emellertid vann en snabb och ovanligt vidsträckt popularitet. Den följdes 1894 av "Nya dikter" och 1896 av "Stänk och flikar". Till dessa kommo ytterligare ett par små dikthäften, innan den länge lurande nerv- och sinnessjukdomen 1899 bröt ut och kom hans lyras strängar att brista. Han blev, tack vare omsorgsfull vård, småningom bättre, men fullt återställd blev han aldrig. Han var och förblev en bruten man, och som sådan framlevde han i stillhet och tillbakadragenhet sina sista år på lantstället "Gröndal" ute på Djurgården i Stockholm. Där slog den 8 februari 1911 befrielsens timme för hans flämtande ande.

Under oerhörd tillslutning och allmänt deltagande firades hans begravning. Blommor hade sänts till båren av Sverges konung och drottning, av Uppsala och Lunds universitet, av svenska akademien och ett nära nog oräkneligt antal korporationer och enskilda. Jordfästningen förrättades i Klara kyrka av numera ärkebiskopen Söderblom i närvaro av så många, som denna huvudstadens största kyrka kunde rymma. Tusentals stodo utanför, och i hundratusen räknades de, som kantade gatorna, där liktåget skred fram. På extratåg fördes sedan skaldens stoft till Uppsala. Och på dess gamla minnesrika kyrkogård lades det till vila vid facklors fladdrande sken och under det studentfanorna sänktes till en sista, stum hyllning.

Frödings tidigare dikter uppenbara en rik humor, en sällsynt iakttagelseförmåga och gestaltningskraft och en förbluffande teknisk skicklighet, som med det skälmskaste behag övervinner alla svårigheter. Senare—kanske delvis på grund av sin sjuklighet—drogs han alltmera till det bisarra och tungsinta, och hans dikt omfattar de mest skiftande sinnestillstånd: sorgslös ungdomsglädje, stolt patos, grubblande allvar, svårmod, hån och satir. Hans skaldskap är ett av dem, som mest bidragit till den svenska diktkonstens psykologiska fördjupning.

I formellt hänseende har Fröding en alldeles särskild betydelse. En fenomenal virtuositet i det språkliga uttrycket har låtit honom uppnå de största verkningar genom suggestivt ordval och en nära nog enastående rytmisk fulländning. Han ägde absolut suveränitet över rimmens ostyriga skara, och hans öra var särsk